Myownlair

Tänk vad komplex vår hjärna är. Den styr allt i vår kropp på ett eller annat sätt. Motorik, känslor, hormontillverkning, hjärtrytm och våra sinnen. Det är så fascinerande nu när man börjar förstå hur allt hänger ihop. Saker man tar förgivet och bara gör, är lite mer komplicerat. Ex. att jag sitter och skiver här. Vad är det som gör att jag vet var jag ska trycka? Varför trycker jag med ett lagomt stor tryck på tangenterna? Hur kan jag minnas hur ett ord ska skrivas? Ja, men det har med minnet att göra, kanske man säger. Men vad är ett minne? Hur kan det uppstå? När man börjar gå lite djupare förstår man hur unika vi människor är. Hela kroppen är som ett helt samhälle och att vi fungerar som vi gör känns som en stor gåta.  

I fredags såg min studiegrupp på en obduktionsfilm. Inte något för den känslige vill jag lova! Har skar upp magen från hals och nedanför naveln. Sent klippte han och skar ut alla organ. Hjärnan skulle också undersökas så han la ett transversalt snitt och vek upp huden över ansiktet på mannen. Sen sågande han bort skallbenet och tog ut hela hjärnan. Först skar han laterala snitt genom hjärnan, som när man skär upp en korvring och tittade om det var några förändringar där som kunde har orsakat hans död. Organ efter organ delade han och det värsta av allt var ljuden från sågen, kniven och saxen! Huvva! Minns speciellt när han klippte upp strupen hur det knakade.... Det var trots allt en väldigt lärorik film. Nu vet jag var allt ligger i kroppen och hur det ser ut på riktigt. Lungorna är inte blåa, mjälten är inte rosa och njurarna är inte gula som litteraturen så fint har illustrerat  :D

Igår var det en trevlig kväll i Brändön. Det var pubafton i fritidsbyn och innan det dukade de upp en god fisk och köttbuffé. Jag, Tobbe, mamma och pappa åt med en massa andra och någon timme senare strömmade det in folk. Själv var jag chaufför till div. människor som skulle från Brändön till fritidsbyn. På dansgolvet var de äldre kvinnorna som tokiga och flängde runt i någon slags dans. Runt omkring stod karlar skrikandes och skrattandes i mörka stämmor. Någon slog av och på lyset titt som tätt och baren var överfylld. Stämningen var på topp iallafall men kvällen blev kort för vår del. Vi  var trots allt sjuka och lite orkeslösa.

Idag for jag till min forna arbetsplats (tjänstledig) och gick igenom ventrikelsystemet, meninger och limbiska systemet. Jag har börjat få lite kläm på det hela. De första föreläsningarna vi hade lämnade en stor ångest efter sig. Kändes som att ingen mänsklig varelse kunde lära sig allt det på en livstid. Självdiciplin är det absoult viktigaste när man ska förstå en sån stor mängd fakta. Ett intresse för det man håller på med är dock minst lika viktigt. Motivation kvävs till viss del men den kommer inte vara på topp hela tiden under 3 år. Det är där självdiciplinen har en avgörade roll. Jag försöker sitta lite grann varje dag även fast jag känner mig less emellanåt. Då kan jag lägga bort allt 1-2 dagar utan att känna ångest. Att vila, koppla av och umgås med nära och kära tänker jag inte försaka. Jag gör så gott jag kan på den fronten :D

Jag har anmält mig!

Steg ett är härmed avklarat :D Mitt liv som stundet känns närmar sig med full fart. Det är det här jag vill men ändå känns det jobbigt att ta tjänstledigt. Jag kommer inte träffa mina arbetskamrater lika ofta, tror även att livet som student kan vara tuffare än livet som arbetare och jag blir skuldsatt! Ändå känner jag att detta är mitt kall! Att jobba som Operationssjuksköterska känns väldigt spännande och på nätterna drömmer jag ofta att jag står och assisterar kirurgerna, hjälper patienter inför operationer och springer runt i korridorerna. Jag vill verkligen lära mig ALLT och bli jätte duktig på det jag gör. Nöjer mig med lagom gör jag inte!

Sammafnatting - JAG ÄR SUPERTAGGAD!