Myownlair

Gårdagen var en påfrestande dag. Inget flyt överhuvudtaget och två sjuklingar som vi var (och fortfarande är) blev dessa situationer mer påfrestande. Det började med att jag och Tobbe satte oss vid våra datorer och födrev tiden. Rastlös som jag lätt blir kom jag på den brilljanta idén att aktivera våra slöa katter. Ett södertuggat snöre med en påklämma längs ut är det roligaste de vet. Alla bollar, möss och andra roliga leksaker jag köpt genom åren är inte i närheten så populära som min egengjorda avancerade låtsas byte. Den största katten Hugo beter sig mer som en hund när instinkterna tar över och då syftar jag på smidigheten och kontrollen som är under all kritik. Nero däremot är väldigt följsam, vet när hon ska gå till attack och angripa bytet. I all iver flög Hugo upp i vår klösställning och på vägen dit sprang han över Tobbes perfekta glasblåsta examenspresent föreställades en människa som sträcker upp armarna i skyn. En symbol för allt jobb han har lagt ned och den oslagbara känslan "I did it!". Jag visste inte var jag skulle ta mig till. Där på byrån ligger glasmannen ned med bara en arm och en oförstående Hugo sitter och stirrar i väntan på action. Jag ville bara strypa kattfan! Tobbe blev jätteledsen och jag har självklart tänkt beställa en ny. Det blir ändå jag som måste ta på mig ansvaret för kattens oförmåga att leka som en normal katt.

Sedan dröjde det inte länge tills nästa situation uppstod. Jag hade precis börjat komma över chocken när Tobbe med förtvivlan i rösten skriker NEEEEJ! Vad fasen nu då?! Det kan knappast bli värre iallafall eller så kan det. Efter en massa fiffel med hårddiskarna för någon uppdaterning som skulle göras upptäcker Tobbe att ALLT är borta! Bilder, musik, filmer och skolgrejer och annat som blir så mycket mer värdefullt är puts veck. Det kan inte vara sant! utbrast jag. Tyvärr var det sant!

Vi orkade inte göra mat utan for till Thai Thai och käkade jättgod mat. Eller ja, konsistensen var bra eftersom jag knappt kunde urskilja några som helst smaker och då åt vi ändå en maträtt med 2 chili varningar. Mysigt var det iallafall.

Vi kände oss båda sugna på en filmkväll och eftersom datorn hemma var helt uppfuckad for vi till kvantum istället. När vi skymtade Tuna slog det oss att vi glömt att hyra filmen och vände om men den här gången tänkte vi att vi far till kioskpiraten istället. I kulturenshus rondellen svalnade intresset och vi började känna oss matta. Klockan var ju trots allt 9. Vi vände återigen tillbaka mot Tuna och kom på att skvalan precis hade börjat där den kända hollywoodfrun Anna Anka skulle medverka. Lite skratt kan ju inte skada. Lite kortfattat så kom vi inte in i garaget för att kortet hade kommit bort någonstans mellan trisskrapande och tanken på Anna Anka. Regnet öste ned och vi ville bara komma hem. Precis när vi skulle gå från vår provisoriska parkering hittade jag kortet i baksätet och Tobbe skulle prono häva in bilen i garaget på sin plats. Ordning och reda. Jag var nära ett sammabrott men lugnade mig efter ett halv avsnitt skvalan och den underbara sångerskan Melody Gardot ljuvliga jazztoner.